I slutet på sommaren satt jag och skrev om formgivare här på SYCO.se. När jag sökte om information om Anita Nylund så förstod jag att hon fortfarande levde, kollade upp om hon fanns att få tag på via internet och fick tag på ett mobilnummer som tydligen gick till hennes dotter. Dottern gav mig då hemnumret till Anita och jag ringde, lördag eftermiddag, och frågade om jag kunde få ställa lite frågor om hennes tid på SYCO. Hon svarade då att hon föredrog att träffas på riktigt och undrade om jag inte kunde komma och hälsa på istället. Dagen efter satte jag mig i bilen utan att egentligen veta vad jag skulle fråga om, och körde ner till Staffanstorp från Tanumshede, enkel väg drygt 4 timmar. Lång tid att både fundera ut frågor, men också lång tid att undra vad man egentligen höll på med. 

När jag nästan var framme i Staffanstorp svängde jag av in på en åker där det var bakluckeloppis och hittade en fin liten vas från SYCO för 10 kronor, tog det som ett bra tecken för dagen och fortsatte min färd till en blomsteraffär. Tänkte att jag inte skulle komma tomhänt när jag blivit nerbjuden, så med en bukett blommor knackade jag lite nervöst på hemma hos Anita.

Anita Nylund öppnade och bjöd in mig, väldigt glad för blommorna, men genast bekymrad hur hon skulle förvara dom. Otroligt underligt tänkte jag, har hon inga vaser?! Hon visade in mig i köket och gick bak i ett förråd och tog fram en stor tung pjäs, medans jag fick snitta blommorna. ”Det här är ju en stor kruka, men den får nu fungera som vas. Det är min pappa som gjort den.” För en nybliven keramik-nörd blev det ett konstigt ögonblick. Att stå i Anita Nylunds kök och sätta ner blommor i en jättestor kruka av Gunnar Nylund.

Med en kopp kaffe satte vi oss vid köksbordet och började prata. När hon förstod att det var hennes tid på SYCO jag var intresserad av så sa hon att hon inte mindes det så bra, hon tyckte att hon började bli lite senil och dement. I nästa andetag frågade hon var jag kom ifrån och när jag svarade Tanumshede blev hon tyst, med blicken fäst bredvid mig i vad som kändes flera minuter. För att citera Karl-Bertil Jonson, ”Under bråkdelen av en sekund genomgick Roger en inre kris”. Har jag kört hela vägen till Staffanstorp för ett samtal som var över på 10 sekunder?

Till slut så började istället Anita en lång och gripande berättelse om senaste gången hon var i Tanumshede, då hennes mor gick bort i en ambulans, som stannade utanför Tanums kyrka. Hur hon suttit på sina bara knän i snön framför kyrkan och för sista gången bett till gud, samtidigt som en likbil åkte förbi, och det såg hon som ett tecken på att hennes mor gått bort. 

Anitas mor hade varit på besök i Strömstad då hon blivit sjuk och under färden mot Uddevalla sjukhus hade Anita suttit med henne bak i ambulansen då modern hade svalt tungan. Personalen hade då bett henne hoppa ur ambulansen, men tyvärr inte kunnat rädda modern. 

Ungefär här så förstår jag att detta kommer bli långt, jag kommer aldrig komma ihåg allt, och hade jag varit förberedd hade detta varit inspelat. Nu lägger jag i alla fall fram min mobil och startar en diktafon, efter att Anita sagt att det är ok.

Del 1 - Berättar om sin mors bortgång

av Anita Nylund

Efter denna inledning står det klart att hennes minne är det då inget fel på och vi sitter och samtalar i drygt fyra timmar om mycket mer än SYCO. Hon berättar om sin uppväxt, sin tid hos olika arbetsgivare, sitt skapande och mycket om sitt sätt att se på livet. Det var en fantastiskt intressant dag med Anita Nylund i alla fall, vilken kvinna!

Mer om detta får jag skriva en annan gång…